Under 2018 presenterade föreningen Vetenskap och Allmänhet, VA, tillsammans med Vetenskapsrådet ut en ny studie om forskningskommunikation (VA-rapport 2018:1). Ett 15-tal forskare och kommunikatörer på lärosäten och anslagsgivande organ har intervjuats. VIS har läst och konstaterar att det är ytterst viktigt att forskningskommunikation tas upp på detta generella sätt men också att skolans roll och möjligheter inte verkar ha uppfattats av så många.
I ett VIS-perspektiv är skolan av minst lika stor strukturell betydelse för den breda forskningskommunikationen som exempelvis inställningen hos universitetsledningar och anslagsgivare, eller mediernas vetenskapsbevakning. Skolan är den enda samhällsinstitution som på verkligt bred front skulle kunna förmedla en insiktsfull och realistisk syn på vetenskapen och dess förutsättningar, även till dem som senare i livet inte har närmare kontakt med den vetenskapliga världen. Är inte det själva grunden för en fungerande forskningskommunikation? I sammanfattningen av VA-rapportens resultat heter det: ”Flera forskare uttrycker en önskan om att bredda forskningskommunikation till att handla om vetenskapens natur, forskningsprocessen och likheter över disciplingränser, inte enbart fokusera på resultat och tillämpningar. Detta har också allmänheten uttryckt intresse för i tidigare studier.” Det är precis det slags förståelse för vetenskap som skolan har möjlighet att förmedla och förstärka och just detta är, för övrigt, ett av de främsta målen för den verksamhet som VIS och systerorganisationen Forskningsnätet Skåne sedan många år bedriver med inriktning på elever.
I rättvisans namn ska sägas att skolan faktiskt nämns i rapporten, bl a i ett referat av en liknande VA-studie från 2002, där flera av forskarna genomgående påpekar betydelsen av bildningsnivån i samhället: ”Med en högre bildningsnivå, och en större förståelse för vetenskap och vetenskapligt arbete, får alltfler lekmän möjlighet att sätta sig in i vetenskapliga resultat och [t ex] förstå populärvetenskapliga artiklar”. Men forskarna inser att det då rör sig om ”ett långsiktigt arbete, koncentrerat dels mot skolan och dels mot personer som har makt att påverka [—], till exempel journalister och politiker”.
En forskare i 2018 års studie (som uppenbarligen är humanist eller samhällsvetare) framhåller också som ”en viktig uppgift [—] att berätta detta [att man faktiskt kan forska i språk, juridik eller historia och inte bara i naturvetenskaper] för gymnasieungdomar”, annars finns risken att ”vi missar väldigt många goda studenter som egentligen är intresserade av att söka svar på komplicerade problem men som tar för givet att då måste man vara naturvetare”. Även om det här handlar om – ytterst vällovlig – marknadsföring av ett par vetenskapsområden i syfte att rekrytera studenter, är det förstås ändå positivt att skolan lyfts fram som en framgångsfaktor. Motsvarande tankegång kan tillämpas på forskningskommunikation i stort: lägg ner möda på att förklara hur vetenskap fungerar i allmänhet och resultatet blir att fler tar till sig påståenden av forskare, eller om forskning, på ett konstruktivt och kritiskt sätt.
De hinder för forskningskommunikation som tas upp är de gamla välkända: brist på resurser, svagt formellt meritvärde för forskarna och brist på incitament från anslagsgivare. Här verkar faktiskt inte mycket ha hänt de senaste femtio åren. Ungefär detsamma konstaterades kring 1970 av en arbetsgrupp med representanter för den dåvarande universitetsmyndigheten (UKÄ), den dåvarande skolmyndigheten (SÖ) och landets folkbildningsorganisationer (SAMSUS-gruppen). Men det verkar som om inställningen hos forskarna själva blivit mer positiv. Att kommunicera forskning ses uppenbarligen numera som en självklarhet i forskarkretsar och få forskarkolleger förefaller se ner på den forskare som ägnar sig åt popularisering, vilket inte var helt ovanligt förr.
Dock verkar den dominerande synen fortfarande vara att det handlar om en enkelriktad kommunikation, på forskarnas villkor – vi ska berätta om vår forskning för det är bra för massorna och skattebetalarna som får något tillbaka, skulle man lite karikerat kunna uttrycka det. Ifråga om dialog är hållningen mer tveksam. Och visst, det kan ligga något i att forskare kanske inte får så värst mycket tillbaka från allmänheten som kan gynna deras forskning, något som också påpekas av en av de intervjuade forskarna: ”— det är nog inte så sannolikt att jag håller ett föredrag för gymnasieungdomar och så kläcker någon ur sig någonting som jag har direkt användning för i min forskning”, som en av dem säger.
Men det finns en annan aspekt på ömsesidighet mellan forskare och allmänhet och den gäller initiativet till kommunikativ kontakt. Varifrån ska det komma? Det måste inte nödvändigtvis vara från forskarvärlden utan kan mycket väl emanera från omvärlden, något som visas av den verksamhet Forskningsnätet Skåne och VIS bedriver i skolan. Forskningsnätet driver t ex ett system med sommarstipendiater – gymnasieelever får stipendier så att de kan vistas i forskningsmiljö två veckor under sommarlovet. Både Forskningsnätet och VIS genomför s k husforskarprojekt där en eller flera forskare under en längre tid knyts till en skola, oftast kopplat till elevernas gymnasiearbete (det som tidigare hette projektarbete). Den typen av initiativ kommer från skolans håll och de är därmed bättre anpassade och sannolikt mer effektiva än många satsningar från högskolan eller forskningsvärldens organ.
Slutligen bör det nämnas att rapporten också försöker klarlägga forskarnas syn på s k öppen vetenskap. Med det menas ungefär att vetenskaplig verksamhet inklusive forskningsdata och resultat i olika faser av en forskningsprpocess ska vara föremål för full insyn från alla i ett stort nätverk bestånde av såväl forskare som intresserad allmänhet. Det syftar längre än till det som vanligen läggs i begreppet forskningskommunikation som väl snarast ska ses som ett verktyg för open science. Det är en vacker men samtidigt långt ifrån oproblematisk tanke och det skulle föra för långt att gå närmare in på den här. Den som vill ha en bakgrund till begreppet rekommenderas att starta med artikeln Open science i engelska Wikipedia.
Det är bra att VA och Vetenskapsrådet genom denna nya studie påminner om hur viktigt det är att forskare, högskoleadministrationer och andra aktörer i forskningsvärlden engagerar sig på allvar i kommunikation med omvärlden. Så mycket är ogjort, inte minns inom skolsektorn. Och man kan hålla med om att det är snart är dags för en större, kvantitativ VA-studie av forskningskommunikation. På VIS hoppas vi i så fall att frågor om synen på skolans roll och forskarnas möjlighet (och varför inte lite provocerande t o m säga skyldighet?) att stödja denna får högsta prioritet.
Olle Alexandersson
VIS-medlem, en av initiativtagarna till VIS