De senaste två tre åren har alltfler röster hörts som menar att AI och robotar kommer att ta över hälften av alla nuvarande jobb och detta inom bara något eller ett par decennier. Massarbetslöshet står för dörren. Men finns det verkligen fog för sådana närmast apokalyptiska profetior? The Economist reder ut saken i ett av sina senaste nummer (se kolumnen Schumpeter, Economist 29 juni 2019, s 66).
Larmrapporterna om AI:s förestående ödeläggelse av arbetsmarknaden har genomgående hämtat bränsle från en och samma akademiska studie. Den publicerades 2013 och var utförd av två forskare i Oxford, svensken Carl Benedikt Frey, ekonomisk historiker, och Michael Osborne, professor i maskinell inlärning med speciell inriktning på sociala infallsvinklar. Nu mena enligt Economist den ene forskaren, Frey, i en nyutkommen bok att rapporten till stor del missförståtts. Han säger att studiens syfte endast varit att fastställa hur sårbara olika yrkeskategorier är för AI och annan digitalisering. Det har Frey och Osborne graderat genom att försöka fastställa hur sannolikt det är att en viss typ av jobb skulle kunna ersättas med AI-lösningar. Om detta sedan kommer att ske eller inte avgörs helt, säger Frey, av yttre omständigheter som politik, reaktioner i samhället eller ekonomiska aspekter.
Economist påpekar att det – som i så många andra liknande fall – finns två motpoler i frågan om framtida inverkan av AI. På ena kanten domedagsprofeterna som målar upp undergången för arbetslivet som vi känner det, på den andra teknikoptimisterna som ser en bättre värld gry. De som ser möjligheterna utgår bl a från att tekniska revolutioner hittills lett till att fler jobb genererats i slutändan, låt vara att några kategorier och inte sällan många människor drabbats under ett övergångsskede.
Understödda av påpassliga medier har svartmålarna lättare att slå igenom i en värld som gärna frossar i katastrofscenarier men det intressanta i detta sammanhang är att Frey enligt Economist helt klart står närmare optimisterna. Han uttrycker t o m en oro för att motståndet mot AI, på grund av att det kortsiktigt drabbar vissa, kan bli så stort att utvecklingen bromsas in eller rentav stannar upp, med den troliga effekten att det på längre sikt bli sämre för alla än vad det annars skulle ha blivit. För att undvika detta måste man skapa ett pålitligt system av stötdämpande mekanismer. Ett inslag i ett sådant kan vara en utvecklad inkomstförsäkring, ett annat att göra det mycket enklare att byta jobb.
Vad har då allt detta med skolan, och VIS, att göra? En hel del, faktiskt. För det första måste både skolan och systemet för livslångt lärande utformas så att de blir en aktiv del av stötdämpningen. För det andra kan konstateras att Freys och Osbornes studie visar att flertalet av skolans undervisningsyrken finns bland de yrkeskategorier som har lägst sannolikhet för AI-sårbarhet (under 1%) – ingen oro befogad där, alltså. Men man kan också göra en helt annan kommentar: Hur lätt är det inte att forskningsresultat missförstås och hårdras och t o m förvanskas? Det kan man bl a motverka med en utbredd förståelse för vetenskap, en av VIS käpphästar.
Carl Benedikt Freys nyutkomna bok heter ”The Technology Trap” (Princeton University Press, 2019). Kanske något för hängmattan, en mänsklig anordning som knappast kommer att ersättas av någon AI-lösning.