För lite forskningskommunikation. Det verkar vara en evig fråga. Nu senast skriver Anna Ilar, vice ordförande i Sulf, kritiskt om saken i ett debattinlägg i nättidningen Curie (9 maj 2019). Det handlar om de gamla välkända problemen bristande meritvärde och för lite utbildning och träning i kommunikation. Samt kanske en något inskränkt och traditionell syn inom akademi och forskningspolitik på vad forskningskommunikation är bra för. Det som belönas är ”aktiviteter som kurser, konferenser och seminarieserier med högskolepoäng, medan aktiviteter som premierar kommunikation med det omgivande samhället sällan eller aldrig gör det”, skriver debattören apropå meritvärde. Har vi hört det förut?
Men det är bra att saken tas upp gång på gång. Så småningom kanske det leder till resultat. Anna Ilar har ett recept i fyra punkter riktat till lärosäten som utbildar forskare:
- Visa att prioritering av forskningskommunikation är allvarligt menad. T ex genom att den ger meriter.
- Visa upp goda exempel på forskare som kommunicerar. Gör det i konferenser och workshops.
- Ge högskolepoäng till doktorander som ägnar sig åt bredare forskningskommunikation än ordinära vetenskapliga konferenser o d. Uppmuntra kommunikationsaktiviteter vid sidan om huvudspåret.
- Missa inte att se sambandet mellan forskningskommunikation och forskarens framtida karriär. T ex genom att inse att kommunikation bidrar till fruktbart nätverksbyggande.
Glädjande nog påpekar Anna Ilar också en annan aspekt på forskningskommunikation, nämligen att det inte bara handlar om forskarnas intressen utan minst lika mycket om vad omvärlden vill ha ut. Också det en urgammal synpunkt som trots det inte tycks ha gått in på så värst många håll.
– Lika viktigt som det kan vara att få förmedla sin forskning utåt, så är det utbildande och berikande för oss doktorander (och andra forskande) att sättas i kontexter där vi får lyssna, lära oss och låta våra hypoteser utmanas av olika aktörer i samhället, påpekar Anna Ilar.
Bra sagt. VIS håller med.