Några kanske lyfte på ögonbrynet inför följande rubrik på Svenska Dagbladets debattsida i morse (21 maj 2019): ”Gör skolan tråkigare och jobbigare”. En och annan elev tycker nog att skolan är tråkig nog som den är och bland äldre generationer finns säkert de som med en rysning minns såväl sömngivande lektioner som träiga läroböcker. Så vad är det frågan om nu?
Debattinlägget är författat av Gabriel Heller-Sahlgren, som är forskare vid London School of Economics och Institutet för näringslivsforskning, och Nima Sanandaji, teknologie doktor i polymerteknik, författare och VD för tankesmedjan ECEPR. Den senare är känd som skribent och debattör på den politiska högerkanten.
Författarna vänder sig mot de senaste decenniernas förhärskande skolidéer som de buntar ihop under rubriken ”progressiv utbildningsfilosofi” (läs: ”flumskola”) och konstaterar: ”I enlighet med denna filosofi kom fokus att ligga på glädje, elevdemokrati och elevledda pedagogiska metoder snarare än de tyska, nyhumanistiska ideal som mellan 1860-talet och 1945 dominerade det svenska utbildningssystemet.” De senare kastades på de flesta håll ut med badvattnet efter nazisternas nederlag 1945, menar författarna. Men t o m tyskarna själva förstod att idéerna inte hade något med nazism att göra, påpekar författarna, och återinförde snart de gamla idealen. Så inte vi i Sverige.
Visst, alltfler delar nog artikelförfattarnas uppfattning att någonting varit ruttet i det svenska skolsystemet de senaste decennierna men så långt som till att huvudorsaken skulle vara brist på tråkighet är väl inte många som vill gå. Man kan undra om författarna själva verkligen bokstavligt menar vad de säger eller bara är ute för att provocera och väcka debatt. Kanske de helt enkelt menar att skolan ska vara en institution där såväl elever som lärare i första hand med allvar och nit går in för att lära sig något respektive att förmedla kunskap? Frågan är dock om detta är en kontroversiell synpunkt numera, när t o m den s-märkta utbildningsministern påpekar att skolan främst ska vara en kunskapsskola – se t ex Tiden analys 22 mars 2019 där Anna Ekström skriver att det är bra ”att fokus ska vara på kunskap och bildning i varje klassrum och att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.
De båda artikelförfattarna har faktiskt skrivit en hel bok med samma budskap, Glädjeparadoxen, som ges ut idag. Man kan på goda grunder gissa att denna paradox skulle kunna formuleras ”ju roligare i skolan (för eleverna) desto tristare, dvs sämre, resultat”. Ja, så blir det säkert om allt krut läggs på att skoja till undervisningen medan själva innehållet får en underordnad betydelse och allt kunskapsstoff som inte är lättuggat undviks. Men har det verkligen stått så illa till i svensk skola? Är det inte snarare ordning i klassrummet och studiemotivation som varit framträdande svaga punkter? Eller är dessa bara ett resultat av att kunskapsmålen spelats ned och fått konkurrens av diverse andra sociala och kulturella mål?
Även om man köper ovanstående förfallsbeskrivning är frågan hur bra det vore att sälja in den svenska skolan med en slogan som ”välkommen till oss – här får du tråkigt och jobbigt”. Kanske en alternativ väg kunde vara att hitta metoder att underhålla det stora kunskapsintresse som nästan alla yngre barn verkar ha och som alltför ofta tynar bort någonstans från 12-13-årsåldern? Att hålla en känsla vid liv nämligen den att detta att lära sig något på djupet, att ha förstått något även om det ibland krävt blod, svett och tårar är något av det bästa här i livet. En sann glädje, till och med. Den intellektuella utmaningens glädje borde gå som en stark underström från förskolan till sista dagen i gymnasiet. Det allvarliga och krävande – det ”tråkiga” om man så vill – skulle därmed förenas med lust. En, som det verkar, lite annorlunda ”glädjeparadox” än den Heller-Sahlgren och Sanandaji ser framför sig, eller hur?
Olle Alexandersson