28 november 2019. Erik Ringmar heter en svensk akademiker och numera professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Ibn Haldun-universitet i Istanbul. Med sin bakgrund tillhör han förmodligen den exklusiva kvartil, kanske t o m percentil, av svenska universitetsforskare och -lärare som har många års erfarenhet av den akademiska världen i ett flertal andra länder. Han doktorerade på Yale (det har förvisso inte alltför få andra svenskar också gjort, där eller på något annat framstående amerikanskt universitet) men inte så många har i likhet med Ringmar också varit universitetslärare i Kina i sex år. Lägg till detta bl a några år på London School of Economics. Ganska få svenskar torde alltså kunna titta in på svenskt universitetsväsende med samma erfarna utifrånblick.
Denne Ringmar var under några år verksam vid Lunds universitet och fick då för sig, tillsammans med sin doktorand Mårten Lindberg, att i likhet med vad som skett på många andra ställen i världen, hålla en kurs för studenter på LU på temat ”Det moderna samhället och dess kritiker”, alltså en kurs om de krafter som vänt sig mot upplysningstidens idéer och den franska revolutionens principer, som är så centrala för vårt moderna västerländska samhälle. Hur tänkte och argumenterade dessa motvallskärringar och -gubbar?
Och nu närmar vi oss dramatiken i tilltaget. På Lunds universitet krävs nämligen, om inte starka motskäl finns, att litteraturlistan för en kurs, av hänsyn till genusbalans, till minst 40% ska bestå av texter skrivna av kvinnor. Det är inte unikt för LU utan de flesta, kanske alla, svenska högskolor har liknande kvotregler. Jag behöver knappast utreda bakgrunden och de goda intentionerna bakom detta, det torde vara välbekant för de flesta.
Problemet i just detta fall var att hitta dessa texter. Enligt Ringmar – och här litar jag helt på hans intellektuella heder – visar det sig att motvallsgubbarna utgör en förkrossande majoritet. De kvinnor som deltagit i samhällsdebatten på samma sida som bakåtsträvarna, om vi får kalla dem så, är ytterst få. Kvinnor som gjort sin röst hörd efter 1800 och framåt har nästan uteslutande talat för sådana goda ting som kvinnlig rösträtt och lika rättigheter för kvinnor. Hur glädjande detta än är så innebar det att Ringmar och hans doktorand inte kunde uppfylla den föreskrivna kvoten, även om de med skohorn plockade in ett par texter av den feministiska klassikern Mary Wollstonecraft och vår tids Judith Butler, ett av de stora namnen i internationell feminisminspirerad forskning (men de fick senare tas bort – Wollstonecrafts 1700-talsengelska var för svår att ta till sig och Butlers av kontinentalfilosofi påverkade texter alltför krävande, med studenternas genomsnittliga bakgrund).
Reaktionerna lät inte vänta på sig: överkörning i institutionsstyrelsen, studentprotester och rektorsreprimand samt en hetsig debatt. Historien hamnade i medierna, efter ett tag även i andra länder i tidningar som Süddeutsche Zeitung och Le Monde. I utlandet var den genomgående frågan hur det egentligen stod till med den akademiska friheten i Sverige.
Om dessa händelser berättar Ringmar i boken Befria universiteten! Om akademisk frihet och statlig styrning (Timbro förlag, 2019). Utifrån sitt självupplevda praktikfall fördjupar han sig i och vänder och vrider på kärnfrågorna: Hur mycket frihet att bestämma över utbildningsinnehållet kan en akademisk lärare ha i kraft av t ex sin expertkunskap, överblick och erfarenhet? Vad och vem bestämmer ramarna för denna frihet? Vilka kulturella konsekvenser får det ena eller andra ställningstagandet i dessa frågor?
Det är bra att Ringmar tagit sig tid att skriva ner denna principiellt mycket intressanta historia och lagt till en grundlig analys. Detta är den kanske viktigaste skrift om betingelserna för akademiska lärare som kommit ut det senaste decenniet. Det är heller ingen överdrift att påstå att Ringmar litterärt på sina ställen mycket väl kan mäta sig med författare som behandlat den akademiska världen i romanform, en C.P. Snow, en Barbara Pym eller en David Lodge. Mycket av det han berättar är underhållande i all sin absurditet. Många avsnitt är lika spännande som en deckare, ja, för den som är intresserad av frågan förstås mer än så. Jag ska inte förstöra läsupplevelsen för någon genom att, som det brukar heta, spoila men boken bjuder onekligen på överraskningar. T ex träder helt oväntat nämnda Judith Butler in på scenen från ett helt oväntat håll likt en deus ex machina (jag vill minnas att Ringmar själv använder detta uttryck). Mer säger jag inte. Läsning rekommenderas till VIS-medlemmar och andra, gärna förenad med ett parallellt eget kritiskt grunnande på de nämnda kärnfrågorna. Till vilka kan läggas ännu en och mer övergripande, ännu mer oroande: Vilken makt och vilket värde ska vi tillerkänna kunskap?
Olle Alexandersson